… att jag fick en skymt av den vackra blå himlen! Tänk att en sån liten sak kan göra mig så glad.
När molnen har legat grå och tunga över stan som ett tjockt täcke har jag faktiskt känt mig lite kvävd.
Som om jag inte riktigt kunnat andas. Som om jag är i en relation eller situation jag inte vill befinna mig i. Med en desperat känsla av flykt ständigt liggandes i mitt bakhuvud.
Att jag påverkas av vädret har jag vetat länge – men det är först när soltimmarna är så få som de varit denna månad som jag faktiskt inser ljusets värde på riktigt.
Så därför tog jag en långpromenad på lunchen och blickade ständigt upp mot himlen. Det blå skänkte mig ett lugn inför helgen. Och jag kunde plötsligt andas ordentligt igen. 🙂
