Han sa det till mig samtidigt som han slet sig i håret. ”Du ser inte klart, jag önskar att du såg det jag ser”. Jag var nybliven företagare och han en branschkollega jag känt ett kort tag.

Att det här samtalet skulle komma att bli viktigt för mig visste jag inte då. Men inte viktigt på det sätt som han hade hoppats. Snarare gav det mig den förståelsen jag har i dag för andra människor som inte riktigt är redo att ta det stora steget till förändring. Han hade nämligen en tydlig bild om vad jag som nybliven egenföretagare behövde göra för att bygga ett framgångsrikt bolag. Men hans idéer han försökte pracka på mig – om hur jag skulle förändra saker och ting – kändes inte helt hundra.

Det var inget flummigt eller skumt på gång. Men det kändes ändå inte solklart.

En viss del av mig sa ’Jackie, han har rätt, lyssna på honom!’ men den delen var alldeles för liten för att jag skulle nappa och våga göra så drastiska förändringar som han prompt ville, och själv ansåg var det bästa för mig och mitt företag.

Jag vet hur det känns när jag föreslår nya lösningar eller erbjuder verktyg till mina klienter – och de tvekar.

Jag vet hur det känns att stå där i tvivlets ingenmansland.

När man är fast i ett mönster som visserligen är destruktivt men ändå tryggt. Jag vet hur det känns där när en viss del av ens själ säger ’kör!’ medan en större del säger ’stanna!’.

När jag har en klient som fastnat där tittar jag på de olika delarna som hindrar klienten. Jag jämföra dem sedan med de delar som säger att de vill hoppa och ta en chans. Men framför allt ger jag dem möjligheten han aldrig gav mig – jag gör steget lite mindre.

”Jag vill bara skaka om dig så du förstår vad du missar när du inte gör den här förändringen” sa han och blev allt mer upprörd. Hans känsloläge fick mig att tveka ännu mer. Han pushade. Jag backade. Han försökte övertyga mig. Jag backade igen. Det blev obehagligt.

Hade han varit så skicklig som han påstod sig vara hade han ställt den frågan som kanske hade gett mig den insikten jag behövde för att våga ta de stegen jag har tagit i dag:

”Om det här är ett för stort steg – vilket litet steg skulle du kunna ta i stället som känns tryggare?”

Han ställde aldrig den frågan. Och framför allt lät han mig aldrig komma till insikt på egen hand.

Det går aldrig att tvinga på en annan människa en förändring om de själva inte fått insikten om att de är i behov av förändringen. Och inte heller om de inte är 100 procent villiga till att hoppa och kasta sig ut i det okända.

Därför ska vi ta ett litet steg i taget. Men framför allt inte låta andra pracka på oss förändringar som känns obehagliga. Vi måste själva komma till insikt och själva välja vilket steg vi är villiga att ta. Först då händer det där magiska som leder till förändring.

(Foto: freeimages.com)