Hon som la upp denna på Facebook häromdagen är inte ensam, vi är många där ute som känner likadant. Och det är okej. Vi ska acceptera våra rädslor, inte slå på oss själva för att de finns. Samtidigt kan det vara bra att fråga oss själva, hur mycket får mina rädslor styra mitt liv? Vad förlorar jag på att lyda dem? Och vad kan jag vinna om jag trotsar dem?

Det kan kännas oerhört läskigt att hoppa. Det vet jag också. Jag befinner mig här jag med just nu. På kanten till ett stort stup. Ett efterlängtat sådant, men inte mindre skrämmande för det.

Vi är många gånger så rädda för det okända att vi hellre stannar kvar i det vi känner till. Det som kanske egentligen är sämre men som känns tryggare eftersom vi vet vad vi får där. Vi tror många gånger också att om vi bara backar och gör lite mer si eller så, så kommer det i slutändan inte längre vara lika läskigt, och då vågar vi ta steget ut och hoppa.

Men oftast spelar det ingen roll hur mycket vi förbereder oss eller hur mycket vi bäddar för ett mjukare fall, det kommer vara lika läskigt ändå när vi väl tar steget. Jag tror aldrig att vi kan göra oss redo att hoppa.

För vet du, det perfekta tillfället kommer aldrig att komma. Du måste själv skapa dig ett tillfälle, och bara göra det.

Det är först när du vågar slänga dig utför stupet du också kommer att inse att dina vingar nog ändå fanns där trots allt. De har bara väntat på att få visa dig att du faktiskt kan flyga!

Så… nu har jag bestämt mig, jag vill inte att just den rädslan jag bär på i denna stund ska hindra mig från att testa mina vingar.

Jag hoppar! Gör du detsamma, med mig?