Oftast går vi omkring och bör på omedvetna eller rent av dolda förväntningar som vi inte yttrar, det vill säga, vi delar inte med oss av de till dem som dessa är riktade mot. Det kan ställa till det en hel del för våra relationer.

Jag var på middag i lördags med mina tjejkompisar. Vi hade sagt innan att vi kanske skulle ut och ta en drink efter, men lämnat det öppet för att känna av läget när det väl begav sig. Efter avslutad middag ställer jag en öppen fråga om hur alla känner sig för att gå ut. Den ena tjejen är dock på toaletten just då.

Alla skruvar på sig och någon gäspar. Ingen verkar direkt sugen. Jag får frågan tillbaka, och jag känner varken för eller emot utan befinner mig i ett mellanläge, så jag svarar:

– Mig kvittar det, det är vilket som…

Den sista tjejen kommer tillbaka från toaletten och undrar vilken diskussion hon missat. Jag säger att ingen här verkar vilja gå ut, och tittar på henne. Hon svarar att ”nej, okej, ja jag har ju amssa att göra imorrn så jag kan också gå hem”. Hon frågar mig, jag upprepar mitt svar, men känner att hon nog eventuellt skulle kunna tänka sig att gå vidare. Vi avslutar diskussionen, packar ihop och åker hem var och en för sig.

När jag kommer hem känner jag tomhet, lite uppgivenhet och lite besvikelse. Känslor jag inte trodde skulle komma. Plötsligt inser jag att jag nog hade en omedveten förväntan på att få en helkväll med tjejerna, som nu inte gick i uppfyllelse. Känslorna bekräftar detta väl. Och först när de knackade på insåg jag min förväntan jag inte varit medveten om förrän nu.

Jag blir genast lite bitter på mig själv och tänker: Varför sa jag inte att jag ville gå ut? Övertygade och peppade någon till att gå med mig ut? Dessutom var ju den ena tjejen säkert sugen, utifrån vad jag kunde känna, varför gick inte hon och jag ut själva?

Frågorna var många men svaren enkla: För jag just då kände mig i ett mellanläge och inte hade hunnit fundera klart över vad jag ville, tror jag. I takt med att restaurangen tömdes och vännerna gäspade blev jag nog lite stressad. Och förväntan hade inte hunnit bubbla upp till ytan, inte heller känslorna med den.

I detta fall förstod jag varför jag kände så och att jag inte kunde lägga skuld på tjejerna för detta….

Jag bär själv ansvaret för att uttrycka såväl min förväntan som mina känslor och min vilja.

…Utan att jag har gjort det kan ingen besvikelse riktas mot dem personligen.

Problemet är att många ändå gör just det, lägger skuld på andra för att deras förväntningar inte har levts upp till. Det vanligaste är att dessa förväntningar dessutom hållits dolda, vilket gör det omöjligt för den andra parten att ens ta ställning till om de vill hoppa på förväntan-tåget eller inte.

Så för att ge sig själv, och andra, en chans att få sina förväntningar uppfyllda gäller det att:

1. Känna efter vilka förväntningar man har.
2. Uttryckligen förklara hur de ser ut för respektive inblandade
3. Invänta och se om det finns möjlighet/vilja till att de kan bemötas

Sedan ska man ju så klart veta att bara för att man uttrycker sina förväntningar betyder inte det att man kan anklaga folk som inte lever upp till dem, för de har ju i sin tur egna tankar, känslor och inte minst förväntningar. Men det är ett kapitel för sig… 🙂

(Bilder lånade från griffinssteakhouse.se)