… kunna snacka mycket, med allt och alla gällande allt mellan himmel och jord. Och där stöter vi på ett problem. För vissa tror att de är socialt begåvade bara för att de kan babbla mycket. Jag håller dock inte med om att så är fallet.

Jag har stött på flera sådana personer den senaste tiden, personer som är ena riktiga pratkvarnar. Så fort man själv öppnar munnen och ska berätta något överträffar de ens story, har varit med om något värre eller känner någon som är ännu smartare, ännu bättre, ännu roligare.

Dessa sociala typer är livsfarliga. För visst kan de snacka, men de saknar många gånger självinsikt. En av de viktigaste egenskaperna en människa kan besitta. Att vara social är ingen konst, det finns många som kan säga vettiga saker. Men att sitta inne på social kompetens och ha social framgång i många olika sammanhang handlar väldigt lite om att kunna snacka.

Det handlar om att läsa av andra människor. Känna av stämningar. Rädda situationer. Berätta rätt saker vid rätt tillfälle. Och framför allt att våga anpassa sig efter varje unik social situation.

Pratkvarnarna saknar allt det där. De öppnar munnen, gasar och kör på i 180 – och hasplar ur sig hela sin livshistoria inom några minuter medan vi som snällt står och lyssnar nästan blir svimfärdiga. Och trötta, eftersom vi aldrig får yppa ett enda ord.

Ibland känner jag att jag är ute på ett mission. Att jag vill puffa en pratkvarn i rätt riktning – mot mer självinsikt. Det kan man göra på olika sätt och det handlar om att lära sig vad pratkvarnen kan hantera. Häromdagen stötte jag på en ganska dryg pratkvarn, inte en elak person, bara lite dryg och skrytfull. Jag sa kanske 5 saker på 15 minuter, och helt plötsligt kände jag att ”nä nu är det nog dags för ett mission här” så jag sa:

– Förlåt att jag avbryter dig, men det är nog enda sättet för att du ska lyssna på mig. Får jag fråga en sak helt utanför ämnet här?

– Öhh.. ja ja javisst go ahead, fråga på du.

– Om du skulle utvärdera det samtal du och jag har haft här den sensate… ja, kvarten. Vad skulle du säga då om jag bad dig dela in din reps. min ”prat-tid” i procent?

– Ehh.. ja, 80-20. Det vill säga jag 80, och du 20…hehe ja asså jag vet jag babblar rätt mycket.

– Mmm det gör du, och jag gillar att du ändå förstår det själv, jag skulle dock vilja ändra siffran till 95-5. Vad säger du då?

– Näää, såå mycket pratar jag ju inte… eller?

– Nä okej. Men berätta nåt jag sagt den senaste kvarten då?

– (tystnad)

– Nä, just det, du kom inte på nåt. För jag har inte sagt särskilt mycket. Så, 95-5. Där har du sanningen, det kanske är nåt du borde jobba på tills du minglar vidare till nästa person?

Jag ska tillägga att det har var rätt hårt sagt av mig, men jag gjorde den bedömningen (människoanalyiker som jag är!) att den här personen som saknade all form av ödmjukhet faktiskt behövde en riktig bitch slap för att vakna till. Och mycket riktigt funkade det. Jag fick ingen smäll tillbaka bara ett ”tack, jo du har rätt jag kanske ska försöka jobba på det”.

Så… social kompetens som sagt, det handlar inte om att kunna snacka! Bra, nu har vi rett ut det 🙂

(Foto: sxc.hu)

[adsenseyu1]