Vid inspelningen i går pratade jag en del om skam. Något vi alla har och bär på då och då – eller alltid som en skugga – i våra liv. Och människa som jag är tog jag med mig skammen ut från studion in på tåget.

Jag satt mig på fönsterplatsen och tittade ut. Tänkte igenom inslaget jag nyss gjort och BOOOM så var Mr Shame där och satt i stolen bredvid mig. Han hälsade lika vänligt som vanligt:
– Du fick inte med allt du ville på inspelningen?..
– Nej jag vet..
– Du var stel, du borde gett ett mer avslappnat avtryck. Du borde ha hållit ihop dig bättre. Vinklat det så som du hade tänkt. Pratat mer om det där du verkligen ville förmedla.. Men det gjorde du inte! Du var inte bra nog. Du borde levererat bättre, mer fakta och snabbare. Du missade att säga massa viktiga saker! Du är misslyckad.

Det är sådär skammen låter när den smyger sig på en bakifrån och försöker fånga en i ett järngrepp.

Många gånger lämnar Mr Shame även små meddelanden som extra påminnelse.

Och hade jag låtit Mr Shame sitta där bredvid mig, tagit till mig det han sa, låtsats ignorera honom men inombords känt mig som en looser och dessutom dolt den diskussion vi nu hade från andra och svarat ”du har rätt jag borde gjort bättre jag är misslyckad” skulle jag aldrig mer orkat göra en tv-inspelning.

Det komiska i det här är att flera av mina klienter tror att jag är en person som aldrig har sådana här problem. Att mitt liv är enkelt, problemfritt och att jag i och med mitt jobb är skyddad från allt sånt som de själva kämpar med. Och det är underbart att de tror det, det låter fantastiskt skönt för mig, men hur realistiskt är det? Ingen människa har noll bekymmer, noll svarta tankar och noll jobbiga känslor. Ingen! Inte heller vi som jobbar med sådana här frågor.

Mr Shame besöker alla.

Den som påstår att de aldrig träffat honom är så rädda för att prata om det så de ljuger hellre. Det går inte att träna bort honom eller ge honom besöksförbud. Han lyckas alltid hitta oss i slutändan ändå.

I stället måste vi lära oss att tackla honom genom att välkomna honom (vi vet ju att han alltid dyker upp!). Därför raderar jag hans meddelande på tågrutan och svarar:
– Jag lyssnar på dig. Jag vet varför du säger sådär, du är rädd och visar det genom att skrämma mig. Men vet du, jag förstår att du är rädd och jag är rädd likaså, vi är människor, vi bryr oss om våra insatser på jorden och hur andra värderar dem. Så ja jag är hemskt rädd för hur inslaget kommer se ut, men jag är inte misslyckad. Jag gjorde bra ifrån mig, vet du varför jag vet det? För jag hade modet att göra det. Modet att dyka upp och testa det där nya okända osäkra som fick mig att bli obekväm. DET är att lyckas! Det handlar inte om att vinna eller förlora, göra rätt eller fel, vara bäst eller sämst… Det handlar om att VÅGA göra det man vill, trots att man är rädd. Och det du, DET gjorde jag i går! Dessutom tänker jag berätta för andra om att du dök upp och försökte anklaga mig, och det vet vi ju båda vad du tycker om…

Mr Shame kan nämligen inte överleva när han möts med medkänsla och blir uttalad högt. Han är som en vampyr som inte tål solen. Men värme och ord är det han avskyr mest.

Så plötsligt satt han inte längre bredvid mig.

När jag tittade på sätet bredvid kände jag bara lugn – och glädje. För där hade Mr Shames konkurrent Mr Mod lämnat mig ett meddelande:

Och för de som har en idealisk fantasibild av att terapeuter, coacher, psykologer och psykoterapeuter inte själva kämpar med tex rädslor i sina liv borde ställa sig frågan om de också tror att läkarna de möter på sjukhusen är immuna mot all världens sjukdomar?

Jag gör inte ett sämre jobb för att jag själv drabbas av rädslor, snarare tvärtom.

För jag vet hur det känns inuti när klienterna berättar om sina upplevelser och jag vet hur svårt det är att börja tänka om. Men jag vet också att allt går så länge vi vågar prata om det som är jobbigt och vågar ta oss igenom det med rätt stöd vid vår sida…