Jag tror verkligen det. Att alla människor är på en story. Det finns ingen som inte har en livshistoria att berätta om nån skulle visa intresse och fråga. Och väldigt många bär inte enbart på en story utan även en – eller fler – hemligheter.

Hemligheter som antingen ett fåtal personer vet om – eller ingen alls. Hemligheterna är många gånger människornas svaga punkter, och den som börjar närma sig dessa kan ibland åka på en nöt, eller få nyckeln till den människans innersta.

Jag tycker det är tråkigt med vissa som tror att en del inte har nåt att berätta eller ge andra. Och ännu intressantare att många tror att ingen annan har levt ett så svårt liv som de har gjort. Att det bara är några utvalda som har fått gå igenom smällar och tragedier, stora som små, och resten av befolkningen har levt helt smärtfritt och kommer fortsätta göra det så länge de lever.

Jag tror inte på det. Har aldrig gjort. Kommer aldrig göra.

Jag har alltid varit så sjukligt nyfiken på andra människor. När jag var liten brukade jag skriva dikter om de fantasier jag fick när jag tittade i genom andras fönster som jag passerade. Jag ställde mig alltid frågan: Vilket liv lever dem egentligen där inne?

Det du ser på ytan är sällan det som stämmer. Det du får berättat för dig vid en middag, en fest eller ens ett djupsamtal en ljus sommarnatt är kanske bara en minimal del av allt som finns där inne. Men bygger du förtroende, visar dig icke-dömande och ställer rätt sorts frågor kan du få en fantastisk resa med en annan människa.

Så vältra dig inte i självömkan, sitt inte med offerkoftan, klaga inte på andra som har det ”så jäkla bra”. För du vet ingenting om människorna du möter varje dag. Du har inte den blekaste aning om vad de har gått igenom eller just nu går igenom. Du vet inte vad som döljer sig bakom deras fasad.

Det är ytterst få som delar sina stories – och än mindre sina hemligheter. Men det finns en poäng i att dela sina hemligheter med andra… jag citerar Egils bok Den mörka hemligheten: