Jag låg här på stranden och funderade lite. Bland annat på svåra saker i livet som jag valt att träna på så de inte längre blir svåra utan lätta.

För mig tog det förr emot att säga de där magiska orden ”förlåt!” än värre ”du har rätt, jag har fel!” Det gör inte det längre.

Jag insåg plötsligt en dag att det var rätt fegt av mig att inte kunna be om ursäkt eller erkänna att jag hade fel.

Att det var en liten där inne som fick styra förut, en som var rädd för vad som skulle ske om jag inte stod på mig och höll min egen story bakom ryggen. Men med säkerhet på min egen identitet föll plötsligt det behovet bort. På köpet lärde jag mig en massa nytt och kom så mycket närmre andra. Kan det ha haft med åldern att göra? Eller var det bara en viktig insikt?

Förlåt bör man alltid säga om man menar det, men att träna i att säga det UTAN att mena det är ingenting värt. Det finns såna också, och jag undrar vad som driver dem i det..

Är det en stolthet som är så djupt förankrad och ständigt måste skyddas?
Eller kanske en övertro på sig själv bland andra?
Eller en rädsla för vad andra ska säga om man inte säger de där orden som det förväntas av en?