En intressant frågeställning kom upp på KBT-kursen i går. Om samhällets krav på att alla människor ska vara perfekta – hur rimlig är den och varför flyttas gränsen allt snävare och snävare?

Det blev även samtalsämnet under dagens lunch med min smarta härliga kollega J. Var finns det ”normala” i det här?

1. Alla tror att alla andra är perfekta – utom de själva

Den här tanken är så vanlig att jag blir lite illa till mods faktiskt. Många gånger möter jag klienter i mitt arbete som säger att de ”önskar jag vore som…han/hon.. som är så perfekt!”. Men vilka är bevisen för att han/hon är perfekt? Och vad är den personen gräns för perfekt? Och ännu större fråga: varför är strävan efter perfektion (som i min värld inte ens existerar?!) så viktigt? Det är väldigt intressant att resonera kring det här – och många viktiga reflektioner dyker ofta upp.

2. Samhällets definition på perfekt är smittsam

Vi målar gemensamt upp idealet för perfektionism, via medier, via samtal med varandra, via traditioner och trender etc etc. Och det värsta är att diskussionen kring definitionen och idealet tycker jag (och min kollega J) är för obetydlig. Många ”köper” detta rakt av, går hem och tänker igenom hur de ska uppnå perfektionism och mår sen dåligt av att de aldrig når dit. De jämför sig med andra som de anser är perfekta, mår ännu sämre, utvecklar ångest och börjar klanka ner på sig själva i sitt eget huvud och drömmen om perfekt förvandlas snabbt till ”en dröm som du som är så kass och inte duger aldrig kan uppnå”.

3. Definitionen av perfekt smalnar av allt mer

Förr var perfekt säkert något helt annorlunda. I dag ser jag tendenser på att definitionen för ”perfekta människan” blir allt smalare och smalare och svårare att uppnå för de som ”går på” den här idiotiska perfekt-tävlingen. Det handlar inte bara om utseende längre, det handlar om det perfekta samtalet, den perfekta personligheten, den perfekta partnern, det perfekta förhållande, det perfekta livet.

Det stora problemet i det här:

Det finns inget utrymme för att vara människa – för att göra misstag – som ALLA varenda en av oss dagligen gör i olika mängd!

* Så fort nån uttrycker sig minsta fel i media får den personen skit, och bör ”avgå”, ”lämna” bolaget, stå sitt kast och bli hånad.

* Så fort nån gör minsta lilla icke-perfekt blir den personen utfryst, inte välkommen och uträknad.

* Så fort nån avviker från den ”standard” de satt upp får de argumentera för varför (vare sig det är Anna Skipper som ertappas på McDonalds – ”för veeee och fasa hur kan HON som förespråkar sund livsstil ens sätta sin fot där?!!!” eller som när jag dejatde en kille som inte var som mina andra killar så fick jag ständigt frågor – ”vad ser du egentligen i Honom, det där är ju inte alls din typ du är så mycket smartare och snyggare än Han??!!”)

Jag är så trött på denna snäva livsuppfattning och tron om att alla är perfekta!

I N G E N – Ä R – P E R F E K T

Men ja, självklart bidrar jag som medmänniska till det här också, särskilt som bloggare. Jag lägger upp bilder på söta överraskningar, fina kärleksbevis och egna företagsframgångar så jag tar ansvaret för min del i pådrivandet av det som kanske i andras uppfattning är den perfekta idealrelationen/det perfekta jobbet, MEN… !!…

… jag betonar också ofta vikten av att bara ”vara” och att få må som man gör och att även jag gör misstag.

Jag skriver om dåliga dagar, om mitt eget humör som ofta är hetsigt, nedstämt eller ledsamt, min och D’s relation som ALDRIG är perfekt och ALDRIG kommer bli det heller, för hur kul är det egentligen när det kommer till kritan? Jag skriver om när vi bråkar, skriker, säger dumma saker till varandra, har pissveckor och kan också hamna i diskussioner om vår egen ”vi-existens” och framtid. Men självklart finns det även en balans här, jag vill också ha ett privatliv och blir därför personlig – men inte för privat. Det här är trots allt en oerhört välbesökt blogg med många tusentals läsare – och jag vill ju behålla mitt liv för mig själv ibland också.

Men…

Misstag. Icke perfektion. Och att vara vanlig människa med alla de brister som tillkommer. That’s life i mina ögon!

Vi är inte mer än människor. Vi gör misstag. Vi sårar. Vi tvivlar. Vi säger och gör fel – men vi ÄR aldrig fel. Det är skillnaden.

Och så länge vi kan förlåta, både andra och oss själva, och sluta jaga drömmen om perfektion tror jag vi gör oss själva en jäkligt stort tjänst… vi låter oss leva utan dömande inifrån vår egen själ och våra egna tankar. Och det är det ett äkta liv handlar om.