Jag avslutade förra veckan med att febrilt leta efter tejprullen, eftersom jag ville tejpa upp ett citat i min kalender. Jag öppnade lådan där den vanligtvis brukar ligga…
… men ingen tejprulle!
Jag stängde lådan, letade i högen med kuvert och viktiga papper på köksbordet, lyfte på soffkuddar, letade under soffbordet och sökte igenom alla lådor i sovrummet. Jag gick till och med in i badrummet för att se om den fått egna ben och hittat dit. Men ingen tejprulle!
Sen tänkte jag ”det måste vara David som har snott den, tappat den eller gömt den, fan alltså!” (Det där med att vi gärna skuldbelägger vår partner när nåt går ”fel” har jag ju bloggat om en annan gång 🙂 kolla in det inlägget här)
Efter att jag muttrat i min tysthet gick jag tillbaka till lådan, öppnade den igen…
… och nä, jag hittade fortfarande ingen tejprulle!
Visst är det sjukt? För du ser säkert liksom jag att den ligger exakt där, rakt fram. mitt i lådan! Och ändå såg jag den inte.
Det var som om jag var blind. Jag sökte igenom lägenheten igen för att för en tredje gång återvända till kökslådan. Och då fann jag den, på exakt den platsen där den legat hela tiden.
Visst är det läskigt hur vår hjärna kan spela oss ett spratt då och då? Fast vi tycker att vi tror oss veta vad vi söker och vi vet hur det ser ut så ser vi det inte, fast det finns mitt framför ögonen på oss.
Lite samma sak är det med relationer ibland…
Som singel
Jag hade en klient en gång som sa att denne hade sökt efter en partner i alla tänkbara forum, men utan resultat. När jag intervjuade personen om dennes närmsta relationer insåg vi att den där potentiella drömpartnern faktiskt fanns mycket närmre än vad personen hade trott.
En annan klient berättade i början av sin terapi för mig hur denne önskade sig en relation och vilka egenskaper som var viktigt i en partner. Några månader senare hade klienten hittat en jättebra dejt, men var ändå lite osäker på huruvida det verkligen stämde med vad denne ville ha. När jag påminde klienten genom att läsa upp punkterna denne skrivit själv om vad som var viktigt stämde varenda sak. Och plötsligt var alla tvivel borta! Hjärnspökena hade skapats av ren och skär vana, de dök alltid upp när någon faktiskt var mer rätt än fel.
Som partner
När man befinner sig i en relation är det lätt att drömma om det där gräset på andra sidan som är så mycket grönare, fast vi ibland kanske redan har allt vi vill ha i den relation vi befinner oss i. Bara att vi blivit lite ”för” trygga och uttråkade och mest söker spänning och nya jaktmarker. Det blir tydligt först när jag ställer frågor om vad det är de söker efter – och därefter en stund senare frågar vad de anser sig ha som är så bra i den relation de är i.
Ibland handlar det om att hitta nya vägar och att ändra mönster – men ibland handlar det mest om att lyfta blicken och se vad som finns just där, rakt framför en!!! För kanske är det allt vi alltid velat ha, men bara varit för blinda för att se…
3 comments. Leave new
Hej och tack för en superintressant blogg!
Jag undrar om du nån gång skrivit om att fatta beslut eller om du skulle vilja göra det? (Hittade inget när jag tittade snabbt i listan men har ganska nyligen hittat hit.) Jag tycker, som många andra jag träffat, att det är så otroligt svårt att fatta beslut. Jag har försökt undersöka varför också, men det är svårt. Är besluten så viktiga som jag tror? Kanske handlar det bara om att stå ut med att en ibland väljer fel? Inte kan kontrollera allt? Eller har det med vår tid att göra? Jag upplever i alla fall en slags norm att en ska vara med på allt och göra allt och inte välja sina strider/saker/hobbies/partners. Ha det fint!
Hej Marika,
Vad kull att du hittat hit och gillar bloggen, det värmer!! 🙂 Det här med beslutsångest rent generellt finns det massa intressanta aspekter av. Och jag vill gärna lyfta din fråga och skriva ett inlägg. För att det ska bli ännu mer konkret riktat mot just din kommentar får du gärna, om du ser detta, utveckla lite mer vilka typer av beslut du tycker är svåra och förklara lite mer angående vad du menar med din sista mening ”jag upplever i alla fall en slags norm att en ska vara med på allt och göra allt och inte välja sina strider/saker/hobbies/partners.” Syftar du till att du menar att vi är allt mer anpassningsbara och andra får fatta beslut åt oss, och att det är en norm? Eller hur menar du? Kul att du väljer att lyfta detta ämne i vilket fall. 🙂
Ta hand om dig!
Hej igen, vad kul att du vill lyfta min fråga! 🙂
Ja… heh… jag har nog svårt att fatta beslut om det mesta, men ju viktigare och större ett beslut känns, desto svårare. Jag är inte en person som (så ofta i alla fall) velar länge över vad jag ska ha till lunch, där brukar jag bara bestämma och tänka att ”det inte är hela världen” och jag kan till och med ta ”fel” och det är ok. Men ska jag välja mellan olika utbildningar/jobb t.ex. kan jag bli så låst att jag inte väljer alls. Jag har svårt att veta vilka argument som är viktigast för mig. En annan situation är att jag är en ganska aktiv person men har de senaste åren försökt välja bort en del, helt enkelt för att jag inte har energi till precis allt jag vill göra. Dyker det ändå upp något roligt upptåg kan jag få jättesvårt att välja om jag ska stanna hemma och ta det lugnt eller gå ut och ha kul.
Det var det jag försökte ringa in med min ”norm-fråga”. Idag nås vi snabbt via sociala medier om olika fester/event/engagemang och helst ska man hänga med på allt känns det som. Eller t.ex. mina föräldrar har jobbat i många år på samma arbetsplats medan jag och mina vänner strävar efter breda utbildningar och är inställda att byta arbete/uppgifter många gånger i livet. Ibland kan jag bli smått avundsjuk på människor som valt en eller två hobbies som de fördjupar sig i och blir riktigt bra på. Kanske detta är olika i olika kretsar eller något som handlar om min personlighet, men jag upplever det som ganska vanligt att man ska kunna ”lite om allt” idag.
Kanske hänger ihop med det du skriver, att vi är anpassningsbara?
Vet inte om detta blev klarare men fråga igen annars!
Ha det gott och ta hand om dig också!