Ja, visst är det en konstig rubrik? Men det är så jag resonerar, åtminstone i dag, hade du frågat mig för några år sedan hade jag skrikit rakt ut i ren protest däremot. Men det här med rädsla är något jag jobbat ihärdigt på med mig själv, och jobbar ihärdigt med hos mina klienter…
För våra hjärnor fungerar såhär: I största möjliga mån vill de slippa oro och rädsla och maximera trygghet och lugn. Denna strävan kommer därför omedvetet påverka alla våra val, OM vi inte tar makten över våra beslut och beteenden.
När din hjärna reagerar på något som är ett hot (vilket kan vara alltifrån ett djur, ett läskigt jobbmöte, en singelchansning på en snygging, en vardaglig social situation eller kanske potentiell konflikt) försöker den oftast bara skrika:
”Spring därifrån, nuuuu! Rädda dig själv och ditt hjärta!!”
Om du lyder, får du aldrig veta hur du hade tacklat det där hotet, om du hade stannat kvar, klivit fram, vågat testa. Och inte heller hade du fått reda på huruvida du faktiskt hade kunnat omvärdera din rädsla (och inte längre vara lika rädd i framtiden), eller vad du hade kunnat vinna på att våga i stället för att fly.
Förr lyssnade jag på min hjärna jämt, jag tyckte att den sa de mest smarta sakerna som någonsin hade sagts – men det gör jag inte i dag! Jag lyssnar bara på den när den signalerar ett äkta hot, inte annars. Ett äkta hot är när det faktiskt är riktig fara för min hälsa och mitt liv. Allt annat överlever jag, och då låter jag hjärnan babbla fritt medan jag spatserar vidare mot mitt mål.
I dag tänker jag dessutom såhär: Ju räddare jag är desto mer har jag att vinna på att stanna kvar och göra det jag är rädd för. Liten rädsla = liten vinst. Men stor rädsla = stor vinst. Med andra ord, ju räddare jag är desto bättre är det!
Och för varje gång jag lyckas anta den utmaningen, desto mer växer jag som människa. I skrivande stund kan jag räkna upp minst 3 stora saker som triggar min rädsla rejält, och i samtliga fall vill jag helst bara fly, springa iväg, gömma mig under täcket, tacka nej, ignorera möjligheten… men jag kan inte. För jag vill inte leva ett liv som slav under min rädsla som mest faktiskt är rent Hittepå skapat av min hjärna.
Så jag tar ett djupt andetag, eller 300, och står kvar eller går sakta framåt, hur mycket min kropp än skriker ”Nej nej nej!”. För ju högre rösten skriker inom mig desto mer vet jag att jag har att kamma hem på andra sidan, när jag insett att jag faktiskt överlevde, och rentav vann högsta vinsten.
