Att det vi stör oss på hos andra oftast är det vi egentligen inte heller gillar hos oss själva är många gånger en sanning. Och även hur vi ser på andra och hur vi värderar dem. Det blir ibland väldigt tydligt att det är på samma sätt som vi värderar oss själva.

Vad tänker du när du ser en person som pratar på tv?
Eller när du träffar någon live för första gången?

Vad iakttar du först? Vad söker du för info om den personen för att skapa dig en hel bild om vem den är, på riktigt? Vilken ”info” blundar du för och vilken förstorar du? Hur kritisk är du? Vad är du kritisk mot? Hur förstående är du? Är du ens förstående? Vad är du förstående inför? Och hur värdesätter du personen, efter utseende, klädstil, kroppsspråk, tal, kommunikation, charm, blick, kunskap, titel, egenskaper m.m.?

Det är många väldigt viktiga frågor att fundera på. Några frågor som jag hade en djup och intressant diskussion om i dag. En diskussion som fångade mig innerligt.

Vi som är intresserade av personlig utveckling är ju så måna om att ändra bilden av oss själva att vi ibland kanske blir lite för ”självupptagna”? Det handlar om såväl oss branschfolk som jobbar med det, som författare, klienter och gemene man som vill utvecklas. Jaget är ofta i fokus. Inifrån och ut.

Jag säger inte att det är fel, det finns inga rätt eller fel, men det kan vara så att vi missar en viktig sak på vägen i jakten på att förverkliga oss själva. Nämligen att resan också innebär att förändra hur vi ser på andra. Hur vi värderar andra. Hur vi bedömer, eller dömer, andra. Och hur vi ser på människor i stort. Kanske är det där resan egentligen borde börja allra först?

För tänk efter…hur ska du kunna ändra sättet du ser på dig själv om du inte först ändrar sättet du ser på andra? Om du hela tiden klankar ner på andra, kanske inte högt men i tanken, är det kanske inte så konstigt att du klankar ner på dig själv också?. . .