Jag vet inte varför minnet dök upp medan jag satte på tekokaren och skulle bre en macka. Men plötsligt så var det kristallklart och jag slungades tillbaka flera år. Känslan blev stark och detaljerna tydliga.

Vi hade dejtat ett tag, han och jag, vi kan kalla honom Emil. Han var allt det jag drömt om där och då och hela vår dejtingsituation hade varit en kamp om att snärja honom. Få honom att tagga ner, sätta sig i båten med mig och ro ut i solnedgången så vi kunde få vår happily ever after-story. Men Emil var som en otämjbar unghäst.

Han visade stolt upp mig för vänner och familj, drog med mig på paraktiviteter och tvingamde mig till och med dammsuga hans lilla mini-etta. ’Kunde man bli mer par än så?’ frågade jag mig själv.

Men ständigt hans ekande ord i bakgrunden. ”Vi är bara vänner, inbilla dig inget annat, bara vänner”.

Elak, manipulativ och förbannat osäker. Men jag backade inte. Jag hoppades in i det sista och kämpade för att han och jag till slut skulle hamna i den där lilla båten i solnedgången. Tills en dag då jag fick nog. Det var samma dag som vi hade legat i hans smala säng och jag hade sett fram emot en härlig frukost, då säger han stolt att ett gammalt ragg messat och om jag som vän kunde ge honom ett gott råd hur han skulle svara. Jag grät och sa att man inte kan behandla andra människor såhär. Att låtsas som att vi var ett par för att i nästa stund spotta mig i ansiktet, vilket han gjorde när han kallade mig ”vän”.

Jag slängde en kudde på honom och skrek att han va en idiot och tog mina saker och stack.

Vår story var alltid infekterad och känslig efter det. Få vågade fråga och jag höll huvudet högt. Eftersom vi hade så många nära gemensamma vänner förblev vi vänner. En dum idé. Men en dum idé som snart skulle skörda lite frukt.

Han hade träffat en ny, Emma. Och han var dödskär i henne. De hade varit ihop ett litet tag men den här gången var det ombytta roller. Det var hon som var den otämjbara vildhästen och han som kröp på knä bredvid.

Jag gottade mig åt det när jag såg dem ihop.

Så en dag ringer han. Jag svarar som vanligt men han får inte fram ett ord. Plötsligt bryter han ihop och stortjuter. Jag undrar om någon har dött? Det är nästan så det låter.

– Vad är det, vad har hänt?! Berätta!
– Det är…
– ?… lugna ner dig så jag hör, ta ett djupt andetag…
– Det är Emma!!… Hon har lämnat mig…

Det låter som ett hjärtskärande barnskrik. Högt och ljudligt. Han grät och grät och kunde aldrig slut. Så plötsligt tystnade det och han sa:

– Du, snyft..snörvel…jag har tänkt på en sak..
– Jaa?
– Om jag någonsin sårade dig såhär, fick dig att må såhär dåligt, såhär dåligt som jag mår nu…då är jag ledsen, förlåt, det var hemskt av mig, jag förstår nu, hur du mådde då. Jag är så himla ledsen, du förtjänar det inte.

Jag blev stum. Där kom de orden jag väntat på så länge.

De orden jag hoppats jag skulle få höra så jag kunde gå vidare på riktigt. Och så kom de, men de påverkade mig inte som jag trott. Jag svarade:

– Du, det är hur lungt som helst, bry dig inte om det nu, berätta om Emma.

Men inombords hoppade hämndens lilla djävul av belåtenhet. What goes around comes around. Och jag tänkte. ’Det var fasiken på tiden.., synd bara att det kom 1 år för sent’.