Jag vet inte om du känner igen dig i det här så mycket som jag kan göra ibland. Men när ilskan går överstyr och ”small bad things happen” så känner jag mig extra sugen på att skuldbelägga. Vem brukar då står närmst? Jo, partnern… David.. så klart.
En kvinna berättar i ett program (som jag inte hittar nu bara för det) att hon fungerar såhär.
”Jag står i köket på morgonen, stressad på väg till jobbet, och har precis satt på en ny fräscht vit blus. Jag häller upp en kopp kaffe och ska sätta mig vid köksbordet. Så plötsligt halkar jag på något på köksgolvet och staplar till – och skvätter ut halva kaffekoppen på min vita blus! Jag blir tokig!!!
I samma veva ringer mobilen, det är min man som vill fråga vad han ska handla inför middagen ikväll, jag vet att det är det han vill eftersom det är det sista han sa innan han gick imorse att han skulle ringa från bilen mellan mötena, men denna gång hinner han inte så långt utan jag bemöter hans:
- ”hur är läget älskling?”
med ett…
- ”Ja du det ska du nu fan få veta!! Jag har preciiiiiis spillt ut min kaffekopp över HEEELA min vita blus och jag är SÅÅÅ SEEEEN till jobbet, och vet du VARFÖÖÖÖR jag spillde ut kaffet?!? Nej exakt det vet du inte va?? Men det ska jag tala om för dig nu, jo för att NÅÅÅÅGON har spillt nåt på köksgolvet och INTE TORKAT UPP det efter sig…Så nu har JAAAAG kaffe över hela mig på grund av att denna NÅÅÅGON inte kan göra rätt för sig, för i HEEEELVETEEE!!!?
Klick. Han lägger på! Varför? Jo, för han är så van vid de här galna vredesutbrotten så han orkar inte med mig.”
Hon berättar storyn på ett komiskt sätt med en hög dos självironi och jag skrattar högt för mig själv.
Det där är ju så sant! Även om jag aldrig brukar skrika så hårt eller va så elak så visst fasiken kan jag också känna igen mig i det där. När något går åt helvete, och jag dessutom är stressad så känns det lite lite bättre om jag kan skylla misstaget på nån annan. Ibland är det ju dessutom nån annans fel.
Blir det bättre av att peka ut det? Nej. Känns det bättre? Ja. Är det schysst? Nej, verkligen inte. Borde hon – och jag – sluta med det? Definitivt.
🙂
Men jag är ju också människa och uppför mig inte exemplariskt i alla lägen. Så istället för att bråka om det så skrattar vi åt det där hemma ibland, särskilt när David säger såhär så fort han hör mig svära:
– Oj oj, vad händer? Vad har jag nu gjort för tokigt?
🙂 🙂 🙂 Han vet att jag inte skuldbelägger på en seriös och elak nivå, och vi kan garva åt det ihop. Vilket är skönt… Men seriöst – jag borde skärpa mig!
1 comment. Leave new
[…] Sen tänkte jag ”det måste vara David som har snott den, tappat den eller gömt den, fan alltså!” (Det där med att vi gärna skuldbelägger vår partner när nåt går ”fel” har jag ju bloggat om en annan gång kolla in det inlägget här) […]