Jag tror inte på att ständigt sitta ihop med sin partner. Alla behöver ta sig lite egentid då och då, i alla fall alla som känner att de behöver det.
Problemet är att det inte alltid är accepterat. När jag, som har stort behöv av egentid, säger att jag ser fram emot att tillbringa en kväll med mig själv och just då föredrar ensamheten framför min partner möts jag av en mängd olika reaktioner. Alltifrån frågande miner och himlande ögon till hobbypsykologiska analyser om vad det ”skulle kunna vara ett tecken för tro?”
För HUR i allsin dar kan man välja bort partnern för ett dygn? Det måste ju vara något fel då?
Till de brukar jag säga…
Och sen finns det de som är rädda för att känna det där behovet själva. De som tror att längtan efter att slippa partnern/sambon/äkta maken ett tag inte alls är en bra känsla – den kanske rent av betyder att jag inte älskar på riktigt?
Jag tror det är sunt att vara själv om
man har behov av det. Det är inte ett tecken på att kärleken sinat – inte heller att man är konstig. Man bara är. Och måste låta sig få vara.
Så… ikväll är jag själv. And I like it! Tankarna får utrymme på ett helt annat sätt och att för en gångs skull slippa kommunicera med en annan levande människa göder bara min energi.
Vad har du för behov i dina relationer? Hur ser du på dem? Och hur ofta får du utlopp för dem?
