För en del är det något som ligger lååångt bort från deras egen verklighet – för andra är det exakt så livet såg och kanske fortfarande ser ut. Oavsett tycker jag det är viktigt att vi försöker förstå varandra.
En del blir skräckslagna när de hör om sina vänners och kollegor uppväxter som varit svåra eller lyssnar på berättelser om personer som upprepar sina barndomsmönster och väljer otrygga destruktiva vuxenrelationer. Och en del ser till och med ner på dessa personer.
“Varför bodde de ens kvar i det hemmet och inte valde att flytta därifrån eller berätta för lärarna vad som pågick där hemma?”
“Har man en normal förälder kan man väl ty sig till den och välja bort den som missbrukar?”
“Hur kan man vara så dum att man väljer en partner som misshandlar en psykiskt eller fysiskt?”
“Hur kan man göra så mot sina egna barn när man varit med om det själv en gång i tiden?”
“Vadå medberoende? Det är väl bara att gå sin väg?”
“Det är fega och sjuka människor som hamnar där!”
Personer som stjälper ur sig sådana kommentarer är människor som helt saknar förståelse. Det kan också vara människor som saknar kunskap eller, tvärtom, vet massor men är väldigt väldigt rädda. Det kan till och med vara människor som förnekar sitt eget liv genom att sätta sig emot allt vad det där heter, och vill visa det genom att säga just sådana där saker.
Jag tror att det är viktigt för oss alla att på något sätt förstå hur dysfunktionella uppväxter präglar oss och våra val vi gör i livet. Oavsett om det gäller oss själva eller någon vi känner.
Och kanske känner du någon som haft det just så? Eller är en av dem? Vill du skapa mer förståelse, eller skänka förståelse till någon i din omgivning, då tycker jag att du ska spana in och tipsa om denna dokumentärserie som går just nu på Svt.
För det är genom just förståelse vi kan mötas och komma nära varandra – och få möjlighet att ge varandra det stöd som vi behöver.
