Det här med att vi svenskar är så oerhört dåliga på att ta kontakt med främlingar var en sak jag diskuterade med en vän i helgen. Hon frågade mig varför jag trodde det var så? ”Så svårt är det ju inte, så varför gör vi det aldrig?”sa hon.

Ja, varför tar vi, särskilt som singlar, inte tillfälle i akt och börjar prata med nån snygging vi ser på stan? För att vi är rädda så klart!

Rädslan styr oss enormt i mötet med andra – och särskilt nya – människor.

Vi är rädda för hur vi ska göra, vad vi ska säga, hur vi ska uppfattas och kanske framför allt är vi hemskt rädda för att bli avvisade direkt på plats, kanske t.o.m framför andra människor. Huuuh så obehagligt tycker de flesta. Och går hellre förbi den där snyggingen än riskerar att utsätta sig för just det.

Men vet du – tänk om din rädsla är som en skugga som följer dig genom hela ditt liv? En skugga du är livrädd för eftersom så fort du börjar tveka och vänder dig om alltid ser den finnas där. En skugga som inte bara ständigt jagar dig utan även styr dig i dina handlingar.

Management by fear fick precis en helt ny innebörd…

Dessutom kanske du tänker att om du utmanar den så kommer den bara växa och bli större. Vilket är det värsta som kan hända, så varför ens riskera nåt sånt?

Men…vad händer om det inte alls är så? Utan bara nåt du inbillar dig? För tänk om den där skuggan faktiskt försvinner när du börjar utmana den. Släcker du lampan blir det mörkt och läskigt men det är först när du vågar göra det som du inser vem som styr ditt liv. Du själv. Inte din skugga.

Om du vågade göra det. Utmana din skugga. Släcka lampan. Gå fram till snyggingen. Och testa allt det där andra i ditt liv som du fasar för. Hur tror du att ditt liv hade sett ut då?