Vi kommunicerar ofta med pikar, onödigt hårda ord, uppmaningar, bortviftningar och rycka på axlarna-metoder. Försvarstekniker med andra ord. Helt i onödan!

Vi är så rädda för att bli sårade, visa känslor, berätta hur vi tänker att vi helt glömmer bort vad som är viktigt. Vi anammar en roll som vi helt går upp i och kommunicerar ofta ur försvar än äkta känslor. Varför? Jo, för att vi vill skydda vårt inre, vårt känsloliv, våra känslomässiga sår och vårt äkta innersta känsliga jag.

Vi vill skydda våra hjärtan!

Om vi så är spydiga, kaxiga eller knäpptysta, är det alla olika sätt att skydda sig på. För huuuu så jobbigt att blotta våra känslor.

Men vad händer när vi börjar göra det då? När känslorna får bubbla fram, inte i skrik eller nödvändigtvis tårar, utan bara formas som ord som kommer ur våra munnar. När vi sätter våra egna gränser, yttrar vad vi känner och vad vi har behov av. Hur vi upplever saker i stunden och bollar tillbaka frågan till den som väckte allt detta inom oss.

Vad händer då?

Jo då står många där handfallna och kan inte ta emot allt, eftersom de själva har satt lås och stål runt sitt hjärta och sina känslor. De svarar som de alltid gör, om de inte blir så chockade att de kanske blir stumma.

Men oavsett svaret så har vi låst upp vårt hjärta, vi har sagt vad vi känner och vi har tagit ansvar för våra egna känslor. Det, det är att växa som människa inifrån och ut, om du frågar mig. Och förr eller senare kommer andra att kunna ta emot det på bästa möjliga sätt!