Det är sen eftermiddag och min företagsmobil ringer. Det är en reporter från en stor svensk tidning som vill diskutera fenomenet ”att göra slut” och vinkeln är uppbrott i såväl parrelationer som vänskapsrelationer.

Reportern driver tydligt sin egen linje och hävdar bestämt att det är väl bättre att ge upp än att treva på i all evighet? Det är ingenting som hen kan rekommendera i alla fall, och jag förstår vart hen vill komma. Att hens alternativ är det bästa, och också ett svar jag gärna ska komma med.

Men jag håller inte med. För det som är bra för en människa är ett dåligt val för en annan. Och när det kommer till uppbrott ser jag på det såhär:

Vissa kämpar helt i onödan, för något som är trasigt och omöjligt att laga, medan andra ger upp alldeles för lätt efter att ha analyserat relationen ensam på sin kammare. Frågan är då vad som styr dessa två motsatta beteenden?

Jag tror att det är rädslor som styr oss i båda fall. När en relation plötsligt blir mycket sämre är det ett tecken på att den kan vara på väg att ta slut. Oavsett om vi är vänner eller partners för varandra.

Det finns ingenting som triggar rädslor så mycket som en relation på väg att kärlek och närhet, oavsett hur trygga vi är inom oss själva. Kärlek är lika med en risk för avvisande, något de flesta av oss gärna undviker i största möjliga mån. Och slutet på en kärleksrelation är ofta obehaglig och skrämmande, även om det kommer från oss själva. Vi ogillar att dumpa och att bli dumpade, förutom vissa undantagsfall givetvis.

När vi blir rädda aktiveras amygdala (flykt- och kampsystemet) och vi väljer en strategi: kamp (slå