Jag har ofta skrivkramp. Trots en bakgrund som journalist och med en blogg jag uppdaterat minst 1 ggr/dag i över 4 års tid får jag ofta slut på ord. Blir tom i skallen. Kan inte få fram en enda känsla att desperat få skriva av mig om.
Förutom vid vissa tillfällen. Då existerar inte skrivkrampen, eller snarare tomheten.
Vid de tillfällena då det är absolut omöjligt att skriva ner idéerna, tankarna och känslorna – det är då de kommer!
När jag står i duschen.
När jag kör bil.
På natten när jag ligger i mörkret bredvid David som jag inte får väcka genom att tända lampan eller swipa på mobilen.
När jag är ute och går, och mobilen ligger hemma.
När jag sitter mitt i ett viktigt möte.
Då finns ingen tomhet. Då kommer alla kreativa idéer, känslorna flödar och längtan efter att få ut mina budskap växer kolossalt. Och jag har funderat länge på varför det är så?
Skulle jag intervjua världens främsta experter inom kreativitet och nytänkande skulle de säkert alla säga att det är när vi minst anar det bästa kommer. Det är därför det skapas kreativa mötesmiljöer, konferenser och teambuilding och andra ”lösa” aktiviter som ska släppa vår hjärna fri.
Så nej, den här tanken om tomheten som jag ofta har är knappast någon nyhet. Jag vet. Men ändå…
Jag kan inte låta bli att göra en koppling till nyförälskelse. För på något sätt tycker jag att det hör ihop.
För visst är det rätt absurt att när vi är som minst pressade kommer känslorna. Så även kärleken.
När vi är iväg på en sommarsemester och plötsligt har en fling snabbare än vi någonsin kunnat ana trots att vi kämpat med att hitta kärleken i åratal där hemma. Att när vi bokat den där flytten till annan ort och veckorna börjar ticka på, då plötsligt hittar vi någon som skakar om vår värld trots att vi lovat oss att nu är den sämsta tiden av de alla. När den vi pratar med på den där festen visar sig vara upptagen känns allt så mycket lättare för oss att make a quick move (för vissa – inte alla, jag vet!). Och inte minst när vi är som mest trötta på kärleken efter ett hemskt uppbrott finns det någon där som kan trösta oss och vi vet att innerst inne gör vi det här endast för att se ljuset i den gamla mörka tunneln.
Vi är som mest öppna när vi har som minst press på oss att vi måste vara det – för att något stort ska ske – och det är just DÅ av alla gånger som det faktiskt sker!
Det är absurt, men samtidigt rätt magiskt. Och det jag genast tänker på är HUR kan vi utnyttja dessa tillfällen till de tillfällen då vi känner oss tomma, känslolösa, okreativa och blockade? Då vi behöver det som allra mest. Kan vi på nåt underligt vis försöka hitta on-och-off-knappen – och makten att styra över den? Det är en diskussion som pågår i mitt huvud och den kommer pågå ett väldigt bra tag till.. För visst vore det fantastiskt??
Och det låter väl knappast som en chock för dig när jag säger att…
… i skrivande stund är klockan efter 01 nattetid, och idéen till detta inlägg skapades givetvis för 15 min sedan när jag låg i mörkret, under täcket, bredvid en sovandes men ack så lättväckt David…. Jag var bara tvungen att gå upp och göra det jag aldrig gör, få ur mig känslorna!…
GODNATT!
(Foton: sxc.hu)
