Time flies by, brukar det ju heta. Och ingen håller med mer än jag en dag som denna. Jag får ofta höra “hur gammal är du egentligen?” när jag är ute och föreläser eller får en förfrågan från en nyfiken bloggläsare eller potentiell ny klient. De får inte riktigt ihop det, brukar de flesta säga.
“Du verkar så gammal i sinnet, men ser så ung ut, jag blir förvirrad?” sa en person en gång.
Och det är sant. Jag får fortfarande visa leg på Systemet och får då och då höra att jag ser ut som en gymnasiestudent (?). Inget jag direkt har gillat de senaste åren, men tror nog att de orden kommer stärka mig desto mer i framtiden.
Så till faktan. Jag fyller alltså 30 år i dag. Det har jag firat med frukost på sängen, en hel dag på spa, lunch och fika i en Sky Bar och en fantastisk middag.
Tänk vad tiden går fort!
Skulle jag få frågan om vilka år jag anser har bidragit mest till min personliga utveckling skulle jag definitivt svara mellan 25 och 30. Jag har inte bara jobbat oerhört mycket med mig själv, och blivit en bättre människa, utan också jagat mina drömmar och lyckats komma på hur man kan brinna för saker utan att brinna upp.
Men i och för sig, kanske säger man alltid de senaste åren, oavsett ålder, när den frågan fås, eftersom det är de åren man minns bäst? Who knows?…
Många undrar också om jag har ångest eller tror att jag kommer att hamna i en 30-årskris?
Mitt svar blir nej.
Jag tror inte kriserna kommer med åren, de kommer med livshändelser. De vardagliga kriserna hanterar jag med min mentala styrka jag jobbat upp och ständigt underhåller, och de stora kriserna kan man aldrig förbereda sig på hur mycket man än jobbar med sitt psyke.
Ingen ångest heller. Jag gillar att bli äldre. Jag är oerhört glad för varje år jag får – med åren kommer också visheten. Äntligen lever jag det liv jag vill leva och än finns det många förändringar, såväl inom mig själv som i samhället och bland mina medmänniskor, som jag brinner för att skapa.
Framför allt vill jag lära andra att våga leva de liv som de själva vill leva, inte de liv som de inbillar sig att de “borde” leva eller som de tror att andra förväntar sig från dem att leva.
Lever du det liv du vill leva?
Om inte, kanske dags att fundera på varför du inte gör det, och hur du ska ta dig dit?
