Det är en kväll i augusti och jag befinner mig på konsert för att se en kompis uppträda. Solen skiner, publiken är glad och kvällen är magisk. Jag hör en miss här och var men utöver det levererar min vän fenomenalt.
När konserten är avslutad bubblar det inom mig av entusiasm och glädje. Jag rusar genast backstage för att ge en present och några hejja-rop till min vän, som jag till min förvåning hittar djupt nedsjunken i en fåtölj. Uppsynen är bister.
”Hur är läget?! Det där var ju helt GRYMT bra!” säger jag och sätter mig bredvid henne på huk.
Hon ger mig en lång blick och suckar. Jag fortsätter min mening lite trevande:
”Eller…??”
Hon skakar på huvudet.
”Driver du med mig? Det var kaosdåligt! Sådär dåligt har det inte gått på nån spelning på länge!”
Hon drar ett finger över ögonlocket och får med sig en stor del av den svarta ögonskuggan. I takt med att hennes smink kletas ut kletas även min glädje bort med det. Jag känner mig tom, uppgiven och fruktansvärt trött. Jag skänker mina spegelneuroner, de som aktiveras när vi känner empati, en tanke och inser samtidigt varför mitt känsloläge plötsligt ändrats så markant.
Det finns inget vettigt jag kan säga i detta nu. Ett ”ryck upp dig, så ska du inte känna” är en klyscha farlig att fälla, om än en klyscha nära till hands. Men i stället säger jag:
”Ahh fasiken alltså, jag avskyr den känslan. Men berätta… vad var det du tyckte blev kaos? Jag märkte att du missade på ett eller två ställen i den första sången, men utöver det? Nä, inget vad jag såg?”
Med ens ser hon aningens lättad ut. Sympati var inte önskvärt, bekräftelse i sina misstag desto mer. Hon påbörjar en lång och högljudd utläggning där det ena misstaget adderas efter det andra, summan landar i missnöje – och panik.
”Katastrof rent ut sagt… alla såg, hela publiken kände det, det var kaos!”
”Hur vet du det?” frågar jag och får en rynkad panna till svar. ”Ja, HUR vet du vad publiken såg? Har du frågat dem eller?”
”Så klart inte….”
”Nä, men hur kan du då veta vad alla andra såg? Du har ingen som helst aning om vad de tycker om kvällen. För ingen, och jag vill verkligen betona INGEN, av de som står där ute har upplevt konserten på samma sätt som du. Vi är alla unika och har våra egna unika upplevelser. Det närmsta du kommer en publikåsikt är min just nu, och den skiljer sig markant från din, men samtidigt är min inte i närheten representativ för en hel publik.”
Hon tystnar och funderar ett tag. Och hämtar sedan andan…
”Fast… min upplevelse är den enda sanna.”
”För dig kanske, men inte för alla oss andra.”
Det var inte läge för djup diskussion, men på vägen hem funderade jag på hennes påstående. Det väckte en filosofisk reflektion inom mig.
Vems upplevelse är den enda sanna? Vem kan påstå att just deras upplevelse av något är den som stämmer? Vem äger upplevelsen?
Ingen. Egentligen. För det finns ingen sanning, i alla fall ingen objektiv sådan. Du äger din egen upplevelse, men sanningar finns det miljoner subjektiva av. De sanningarna är grundade i oss själva och baseras på de intryck vi tar in från det yttre, som vi vrider och vänder på i det inre. Tills en ”sanning” har formats.
Men hur blir vi, och världen, om vi tar vår egen ”sanning” på alltför stort allvar? Utan att testa den mot de yttre verkligheten? Det är två frågor värda att filosofera vidare på anser jag…
(Bild lånad härifrån)
★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★
Väckte jag precis en tanke du vill dela med dig av? Mejla mig: info (a) relationsproffset.se (Nättroll undanbedes!)
Vill du se mer av mig? Adda mig på Instagram: @jacquelinejoo