”Måste man älska sig själv innan man kan älska andra?”

Det kom ett mejl från en trogen läsare som ville höra lite mer om hur jag ser på det här med att älska sig själv. Såhär stod det:

Givetvis vill jag lyfta ämnet och ge dig min syn på saken eftersom frågan är väldigt bra och mycket viktig. Med tanke på det samt ämnets bredd så kräver den däremot ett lite mer omfattande svar. Därför kommer jag att dela upp detta ämne i två inlägg. Ett, där jag besvarar själva frågan i slutet, som du kan läsa om nedan samt ytterligare ett där jag pratar om hur man ska tänka för att kunna lära sig det där som är så attans svårt: att älska sig själv!

Men vi börjar med frågan i slutet.

En vanlig sägen är just det och brukar låta i stil med ”älska dig själv först innan du kan älska andra” och visst finns det en bra poäng i det. För jag tycker i mångt och mycket att relationen till sig själv är väldigt avgörande för vår psykiska hälsa och vår förmåga att välja, skapa och vårda relationer.

Jag tror nämligen att vi både kan bemöta vår omvärld och andra människor på ett helt annat sätt om vi känner att vi tror på oss själva och känner att vi har ett värde. Då utstrålar vi just det, och förhoppningsvis beter vi oss därefter. Vi vet att vi är värdefulla och låter inte andra trampa på oss hur som helst. Vi är inte lika rädda och inte heller lika dömande. Vi vågar sätta gränser, berätta om våra känslor och behov och kräva att bli behandlade med respekt. Framför allt är vi förstående, mot såväl oss själva som de vi möter och umgås med.

Med det sagt däremot inte menat att du aldrig kan älska andra eller bli älskad av andra om du inte känner att du har ett värde.

Du kan ju faktiskt tycka väldigt illa om dig själv, vara väldigt självkritisk och inte anse dig vara en värdefull person och ändå ha turen att träffa människor som älskar dig och som du älskar tillbaka. Genom dem kan du också eventuellt ändra din syn på dig själv och kanske på sikt börja se ditt egenvärde. Men då handlar det om att välja att omge sig med rätt typ av personer, personer som ser ditt värde och som behandlar dig med den kärlek och respekt som du förtjänar.

Det är också här som allt ställs på sin spets.

För många av de som inte ser sig själva som älskvärda väljer nämligen situationer och relationer där denna värdelöshet i stället bekräftas. Det vill säga, de omger sig inte med människor som ser deras egenvärde och hjälper dem att se det själva – utan tvärtom, dras till kritiska och dömande människor som ständigt talar om för dem hur värdelösa dem är. Där i finner de trygghet och då stärks självhatet allt mer och mer.

På så sätt skapas snabbt en ond cirkel där man intalar sig själv att man inte förtjänar något annat och de dömande kritiserande människornas åsikt blir den enda rätta. Det är genom dem man speglar sin egen självbild och den där självkärleken känns avlägsnare än någonsin. För inte sätter man gränser, inte byter man umgänge och inte tar man beslutet om att försöka se det goda inom sig själv. Om ingen annan gör det – varför ska jag då göra det? Därav poängen i sägen om att du som vuxen måste älska dig själv innan du kan älska och bli älskad av andra.

Roten till ett sådant destruktivt liv kan då med andra ord vara att man inte från början älskar sig själv.

Därför hamnar man i den cirkeln. Kanske fick man aldrig lära sig sitt egenvärde som barn? Eller så kanske en osund vuxen relation förvandlade egenvärdet till värdelöshet efter ständiga kränkningar? Det finns oändligt många olika orsaker och rötter till varför man inte älskar sig själv, men oavsett vad är själva beteendet och vilka val vi gör i dag det mest avgörande. Det går alltid, vad man än varit med om, att ändra sin syn på sig själv. Det kräver bara lite mer tid och känslomässig energi för vissa än andra.

Så som du säkert förstår är frågan allt annat än enkel och endimensionell. Men det här är i alla fall min syn på den.

Hur man sen lär sig att älska sig själv är nog den svåraste frågan av dem alla. Jag tror inte på att det finns särskilda tips och trix man kan ta till som funkar lika bra på alla. Det är alldeles för individuellt. Mer om det skriver jag om på torsdag.