Jag har äntligen blivit self compassionate, också kallat självmedkännande. Det vill säga, jag inser att jag faktiskt börjat sätta mig själv och min egen hälsa i första hand, på riktigt för en gångs skull. Det är något jag kämpat med i flera år, för det är svårt när man är en överdrivet driven person, hur löjligt det än kan låta.
I går fick jag hög feber och denna morgon mådde jag piss när jag vaknade. För ett år sedan hade jag ryckt på axlarna, slängt i mig ett halvt paket alvedon och gått till jobbet ändå. Jag har jobbat med alltifrån 39 graders feber och halsfluss till matförgiftning. Jobbet har alltid kommit först. Och likaså alla de som jag lovat att vara på plats för.
Tills nu.
Jobbet kommer inte först. Inte mina löften heller. Inget av det gäller när jag mår dåligt. Då är det mig själv jag måste ta hand om. När jag jobbat sjuk förut har det nästan alltid bara resulterat i att jag har blivit ännu sjukare. Och säkert smittat en och annan på vägen (förlååt mig!!) 🙁
Jag är inte så dum längre. Ett brutet löfte gäller inte vid sjukdom. Då gäller bara en själv. Varför har det tagit mig så lång tid att inse det?
Imorse bokade jag i alla fall av alla mina möten. Och somnade om. Fem timmars ytterligare sömn och jag mår genast lite lite bättre. Dagen till ära tillbringar jag i sängen, med tända ljus och ett öppet fönster så att jag kan lyssna njutningsfullt till den storm som pågår där utanför.
Och lite idol! Här ska inte göras många knop.
Vi är alla så satans duktiga på att vara självkritiska. När ska vi inse att det inte är nyckeln till välmående? Inte heller till goda relationer? Vi måste bli mer self compassionate, vi måste börja ta oss själva i handen när vi strosar längs med livets boulevard. Vi måste ge oss själva lite andrum ibland.