I lördags var jag på en mycket märklig tillställning. En reunion med mina gamla gymnasieklasskamrater, alla avgångsklasser 2004 var inbjudna på en sittning med efterföljande fest. Och lokalen var… vår gamla skola! 🙂
När jag läste inbjudan fick jag direkt positiva känslor och tänkte ”gud vad kul, klart jag ska gå!”. Men jag tänkte också på hur andra skulle reagera. Jag tror att den känslan man har när man blickar tillbaka på sin skolgång är den känslan som dyker upp när man får en sådan inbjudan. Och för alla var det nog inte lika positivt.
Genast började jag fundera. Hur hade jag varit under min skolgång? Hur var andras bild av mig? Och hur mycket hade jag egentligen förändrats. Enormt ansåg jag själv – men skulle de andra förstå det? Och framför allt, de som inte fick positiva känslor, hur hade de upplevt sin tid i skolan? Hur uppfattade de andra och sig själva? Och fanns det någon som vantrivdes så oerhört mycket som jag inte alls hade uppfattat kände så? Borde jag ha gjort det? Borde jag ha sett och tagit hand om och stöttat? Kanske. Kanske inte. Det är inte lätt att vara 16 år. Man har nog med sitt egna liv och sina egna funderingar.
Och som sagt, många kom inte. Kanske inte enbart för att de inte uppskattade gymnasietiden utan även för att de var upptagna med annat, utflyttade från Sverige eller bara inte orkade.
Men så var vi alltså 120 personer som klev in genom skolportarna igen och sågs för första gången på 10 år. Det var surrealistiskt. Märkligt. Konstigt. Första timmen bjöd på en mix av känslor.
Sen kom vändpunkten. Det overkliga var borta och så plötsligt var allt som förr, som det alltid hade varit på den tiden.
De tillbakadragna höll sig fortfarande på sin kant. Clownerna krävde all uppmärksamhet de kunde få. Och jag tog rollen som den supersociala som ville få alla att känna sig bekväma, trots att jag egentligen inte alls gillar att vara den personen (huruvida jag lyckades med mitt ”mission” låter jag dock vara osagt).
Någon timme senare så stod jag där i skåphallen med mitt gamla tjejgäng och diskuterade skvaller. Pratade om vilka olämpligheter som nyss hade sagt uppe i den hemmasnickrade baren. På tjejtoan läste jag gammalt klotter medan jag lyssnade på de utanför som skrockade över vem som hade spytt på vilken toa under insparksfesten. Lite senare hamnade jag i en diskussion om svartsjuka i någons relation.
När kvällen led mot sitt slut var vissa kalasfulla.
Andra fällde en och annan tår i mötet med ett ex eller en gammal fling. Eller stod i klungor och skålade över senaste bedriften. Som om ingenting hade hänt. Som om vi hade slungats tillbaka 10 år i tiden. Till våra gamla roller. Tillbaka på den gamla ”crime scenen”.
Det var en kul kväll. Men en märklig sådan. Kanske mer än märklig faktiskt. Det gav mig ångest. Och om jag ska vara ärlig så var det – om än en kul upplevelse – inte något jag gärna gör igen…