Jag hade stora problem som väckte mycket aggression inom mig när det kom till folk som glodde på mig på stan förr. Jag brukade bokstavligt talat blänga tillbaka och kände ”vad i helskotta glor de på egentligen?”. Det har var för ånga år sedan innan jag ens började göra tv – så ingen glodde för att de kände igen mig utan av helt andra skäl.
Skäl som jag då mestadels trodde på att något var fel var bl.a:
Såg mitt hår kaiko ut?
Hade jag en fläck jag missat på kläderna?
Gick jag vingligt i mina klackar?
Ogillade de min korta kjol?
Tyckte de jag såg knäpp ut?
Sur ut?
Konstig ut?
Jag kunde komma på hundratals med negativa frågor som jag ställde mig så fort jag fick en blick.
Då det även väckte så mycket ilska inom mig började det resultera i att jag gav folk elaka hårda blickar tillbaka. Först då insåg jag att jag var tvungen att jobba med mig själv. Vilket jag gjorde.
Några år senare kändes det faktiskt bra. Jag kunde tänka andra tankar. De glodde kanske för att…
1. De hade fått stirrblick och bara fastnat på mig av ren ögontrötthet?
2. De tyckte jag hade fina kläder?
3. De önskade att de hade lika fint hår som jag?
4. De tyckte jag såg glad och härlig ut?
5. De undrade var jag hade fått tag i vad jag nu än kan ha burit eller haft med mig?
6. De kanske gick och grubblade helt i sin egen värld?
7. De kanske var ledsna/arga för något som hänt under dagen?
I dag har jag kommit så långt att jag knappt ens bryr mig.
Jag märker ibland inte heller om folk glor. Om jag gör det så tänker jag som nr1, 2 (för det är en anledning till att jag glor mycket på folk på stan! 🙂 ) eller 6 eller 7.
Häromkvällen märkte jag det dock, rejält! När jag hade jobbat sent visade väderfunktionen i min mobil 13 grader. Och jag som skulle promenera hem och bara hade kavaj med mig. Attans! Det slutade med att jag lånade kollegan Jennys dunderdunjacka och gick ut.
Problemet var bara att det var inte kallt. Såhär gick alla andra klädda.
Och såhär såg jag ut.
Kontrast va? Så vad ville jag visa med det här då? Jo, att folk glodde. Som de glodde! Varenda en vände sig om och stirrade på mig där jag gick med jackan. Förr hade jag kastat av mig den och skämts. Men inte nu. Jag bar jackan stolt, jag svettades ju ändå inte, och jag lät alla glo.
Till slut blev det lite komiskt nästan. Jag gick och föreställde mig, med ett inre leende, hur de trodde att jag kanske hade någon sjukdom som gör att jag måste skydda mig från solen? Eller att jag fryser extremt året om? Eller att jag bara var lite allmänt knasig?
Men vet du vad? Det rör mig inte i ryggen. Alla får glo. Alla får tro vad de vill. För jag vet anledningen till varför jag bar jackan. Och det är just det jag vill komma till, att det går att träna upp att man slutar bry sig om vad alla andra tycker jämt och ständigt, och kan ta sådana saker med ro.
Vi kan aldrig få folk att sluta glo, säga elaka saker eller vara allmänt taskiga. Men vi kan ändra vår inställning till hur vi tar in det och tacklar det.
Det går – men det tar tid! Och skam den som ger sig 🙂