Och ingen är väl gladare än jag. För det ska inte vara tabu, det ska inte vara pinsamt att prata om och det ska inte vara en big thing. Terapi eller coaching är precis som vilken typ av konsultationsmöte som helst. PT, naprapat, läkare, sjukgymnast, tandläkare, massör, frisör, stylist.
I USA har det varit trendigt länge. Alla vårdar sitt inre likväl som sitt yttre. Eller, ja alla var väl att ta i. Men många i alla fall.
Och Sverige ligger ju som bekant ofta många år efter. Men nu tycker jag se mig en uppsving. Och även om jag inte kan mäta ”trendigheten” eller snarare öppenhet kring sina terapi- och coachingsamtal över hela Sverige (bor man i Sthlm så får man ju Sthlms-intryck givetvis!) så är jag glad ändå. För här i huvudstaden börjar trenden växa – och så även öppenheten kring det.
För det har blivit vanligare i våra samtal att öppet säga ”min terapeut sa…” eller ”nu ska jag till min mentala coach”. And I like it! För vad finns det att skämmas för? Det är som vilket vanligt analyserande vänskapssamtal som helst, bara på en djupare och lite mer effektiv nivå.
Jag önskar att fler kunde få inblick i hur ”ofarligt” det är att gå i terapi.
Att man faktiskt inte alls måste vara psykiskt sjuk, befinna sig i kris eller ha ett obearbetat trauma. Utan att terapin kan fungera som ett andningshål i en icke-lyssnande vardag eller ett bollplank för att ta sig framåt och våga få stöd och kunna få utmaning.
Så jag bugar och bockar för att trenden ökar. Och ser fram emot att närma oss USA-mått.
Inte för att jag får fler och fler klienter utan för att fler och fler personer inser att den psykiska delen av oss måste vårdas lika noga som den fysiska. Och framför allt att fler vågar öppna sig mer, be om hjälp och därav börjar må bättre.