Kanske inte lika ofta som jag? Jag tänker nämligen på det ofta. Med tanke på min passion för människan och dess relationer låter det väl inte helt galet kanske. But still…
Det första mötet med en ny människa är väldigt intressant. Och nu tänker jag inte bara på hur själva mötet går till, våra förväntningar eller icke-förväntningar på varandra eller hur den andra är som person. Nej, jag tänker helt ur mitt eget perspektiv!
Vi tror att vi har något som är ”oss själva”. Den vi är. Som vi alltid är. I alla lägen. Men det vet vi alla att det är inget statiskt det där, med att vara ”oss själva”. För vi är helt olika hela tiden. Och allra särskilt i mötet med nya människor. Jag tvivlar på att vi känner, tänker och beter oss exakt likadant med någon alls någonsin som vi möter för första gången.
I min värld, när jag möter nya människor handlar det om fler olika saker.
Dagsform. Hur jag mår och på vilket humör jag är på.
Social hierarki. Den spelar alltid roll, vad vi än försöker intala oss om att den inte gör. Vem som har – eller snarare INTAR – ”högst sociala position” utmärks på några få sekunder. Och i möten där vi möter varandra i våra respektive ”roller” är hierarkin ofta avgörande oturligt nog. Längre ner förstår ni det säkert lite djupare vad jag menar med detta.
Syfte. Vad mötets syfte är ger oss automatiskt en tilldelad roll, givetvis.
Mål. Vad vi, främst jag, vill uppnå är även det avgörande.
Utifrån dessa, och säkert ett tiotal till saker, läser jag av och agerar därefter i det nya mötet. Helt ovetandes? Ofta, ja, men sällan alltid. Högst ovetandes många gånger likväl.
Jag tänker tillbaka på några nya möten jag gjort senaste året. Och är nu brutalt ärlig ur ett personligt perspektiv för att illustrera vad jag menar.
Min naprapat.
Att klä av sig barbröstad och lägga sig på en brits framför en främmande människa är obekvämt första gången. Jag undviker ögonkontakt, skämtar bort det mesta och ger ett ”just get this over whit”-intryck.
Personens intryck av mig: Glad? Avkopplad?
Killen i kassan på Pressbyrån.
Jag är kund, därför har jag högst social position. Jag har bråttom, bryr mig inte om att le, kolla på honom ordentligt eller ens avsluta mitt mobilsamtal. Snacka om att nonchalera en annan människa. Hur kan jag, jag som jobbar med människor?
Personens intryck av mig: Dryg? Egoistisk? Stressad?
Min sjukgymnast.
Jag har ont i knät och när jag berättar i en av mina första meningar om att jag haft det i sisådär..12 år (!) och han lägger huvudet på sen, utan minsta tillstymmelse av ett leende och säger ”på riktigt?” känner jag mig liten. Som en 5-åring som inte vet bättre. Hela mötet följer den tonen. Han har högre social position, syftet är att han ska hjälpa mig och målet att jag ska bli bättre. Jag känner mig underlägsen.
Personens intryck av mig: Naiv? Okunnig? Ohälsosam? Blyg?
En kvinna som vill bli min samarbetspartner.
Hon ytterst fåordig trots att hon kallat mig till mötet. Eftersom hela mötet dessutom går ut på att hon vill ha något av mig – och jag ska ta reda på vad detta kan ge mig för mål blir jag drivande och dominerande och berättar hur jag ser på idén. Hon blir nog lite häpen hur jag kan vara så trevlig och extremt rakt på sak och hård i en och samma stund.
Personens intryck av mig: Dominant? Krävande? Kontrollerande?
Personen som väntar på samma försenade buss som jag
Jag står och stampar och är kall och stressad. Jag uttrar lite högt och våra blickar möts – jag ler och säger att det är väl 2typiskt att bussen är sen när man har bråttom”. Hon frågar hur länge jag stått där och jag svarar tillräckligt länge för att veta att vi inte missat bussen utan den bara inte kommit. Vi ler mot varandra. Vi har lika social position, på samma nivå, lika utsatta. Vi är plötsligt en grupp, hon och jag och hennes barn i vagnen bredvid. Vi tre, mot bussen och SL. Vi småskrattar och muttrar och klagar lite på tiden, stressen, vädret, hur dagens möten nu kommer bli försenade.
Personens intryck av mig: Lättsam? Negativ? Stressad? Initiativtagande?
Min PT.
Jag är på bra humör och driver om hur okunnig jag är om träning. Med hennes avvaktande leende OCH hennes komplimang om vilken härlig personlighet jag har klickar vi direkt, om än på en ytlig nivå. Vi skrattar ihop och jag ger detaljerade exempel på att jag aldrig ger upp när jag väl ger mig in i något.
Personens intryck av mig: Supersocial? Hängiven? Driven?
En kompis till min kompis.
Jag har dålig dagsform, känner mig extremt osugen på mingelfest men har ändå tvingat mig dit. Kompisens kompis är den enda som ler i rummet så jag dras dit. Personen babblar på oavbrutet. Jag svarar på alla frågor och ställer minimalt med frågor tillbaka. Orkar inte prata men vill hellre hänga där än kastas ut bland de andra sociala pirayorna. Jag biter ihop och härdar ut.
Personens intryck av mig: Introvert? Blyg? Uttråkad?
Med andra ord, jag ger säkert hundratals olika första intryck på en och samma månad. Helt ovetandes ibland men ibland även fullt medveten.
Så ser livet ut, vi är ju människor, inte robotar. Men det intressanta är att börja fundera över hur vi är när vi möter nya människor – och hur vi vill vara när det väl gäller.
Inte för att nödvändigtvis förändra men för att bli mer vaksamma på oss själva och lära oss se våra olika nyanser i olika miljöer och med olika personer. Det du, där har du nåt att tänka på den närmsta veckan! 😉