Ibland kämpar vi förgäves när vi vet att det redan är kört, och ibland ger vi upp innan vi ens har börjat kämpa. Varför beter vi oss så? Och hur ska vi veta när det är värt att kämpa resp inte värt det? Det var några frågor som jag kom att tänka på när jag fick den här kommentaren nyligen, till ett äldre blogginlägg om olycklig kärlek…
Om du känner igen dig, att detta är ditt inlägg så tänkte jag tala direkt till dig. För när jag läste detta tänkte jag genast, men vänta här, har du ens försökt? Jag förstår dig, det är mycket skam i att bli kär i en kollega eftersom det på många arbetsplatser inte direkt är naturligt att det flödar hemlig kärlek i korridorerna eller fikarummet. Men skammen ska inte behöva vara hindret till att se vad som skulle kunna finnas där.
Så hur ska du veta om du ska kämpa eller ej?
Det låter som att du redan bestämt dig för att inte kämpa eftersom du skriver att du måste försöka glömma henne. Men först vill jag bromsa dig och ställa dessa frågor:
1. Är hon gift eller har familj redan?
2. Verkar hon lycklig i sitt privatliv och relation i så fall?
3. Hur ser er relation ut på jobbet?
4. Har du någon aning om hur hon ser på dig, om dina känslor kanske kan vara besvarade?
5. Hur ser reglerna ut gällande privata kärleksrelationer på er arbetsplats?
Om hon är singel och det inte finns några regler gällande privat umgänge…
… tycker jag definitivt att det är vät att kämpa. Då skulle mitt första tips vara att börja etablera en mer privat vänskapsrelation, dvs ta det i små steg. Kanske ta en lunch ihop, fråga extra mycket om hjälp/råd från henne på jobbet, se över vilka intressen hon har och kanske se om ni har något gemensamt där eller kan lära varandra något, vara nyfiken och öppen och ställa lite mer frågor om henne som privatperson än i jobbsyfte och om hon verkar nappa på allt det här slutligen börja fråga om ni ska ses mer utanför jobbet, så som träna ihop eller ta en after work eller dylikt.
Är hon lycklig sambo eller kanske till och med gift med familj…
… så är det så klart dead end, OM hon inte uttryckt att de är på väg att separera. Och då måste du tyvärr tvingas ta itu med dina känslor på egen hand, ibland kan det vara svårt att göra själv utan stöd från omgivningen. finns det då någon vän du kan berätta för, som du vågar prata med detta om trots den tunga skammen? Eller kanske någon professionell som kan lyssna och guida dig i hur du tacklar detta?
Tänk på saken – och framför allt, lycka till! 🙂