Så länge relationen mellan dig och alla andra flyter på bra är allt frid och fröjd. Men vad händer den dan då du tvingas umgås med folk du verkligen har svårt för? Folk som kanske rent ut sagt gör andras liv till ett helvete? Det är då allt sätts på prov.
Det är så lätt på nätet. Med ett klick kan vi blocka alla som vi har svårt för. Ignorera deras mejl, deras friendrequest och linkedin-förfrågningar. Låtsas som att de inte existerar. Och gå vidare med våra positiva relationer medan de mindre positiva snällt ligger i ”papperskorgen” eller i cyperrymden svarta hål.
Men in real life då? Där ser allt totalt annorlunda ut. Där kan du inte sätta upp handen och säga:
– Jag bryr mig inte vad du har att säga, jag vill inte ha kontakt med dig mer.
I alla fall inte om det är nån du faktiskt träffar då och då, vare sig du själv vill eller inte. Det kanske är den där kollegan du tvingas jobba med ibland, ditt ex som du måste ha kontakt med för att ni har gemensamma vänner (eller kanske barn?) eller grannen du springer på då och då som snor såväl både din tid och energi som klagar på allt du gör i huset.
Vad f*n gör man med dessa människor?
Man leker tvärtom-leken. Ja, du vet den där leken man lekte som barn, då man skulle göra allt man kunde för att göra tvärtom mot vad man brukar. Så i stället för att ge igen med samma mynt så gör man motsatsen…
Ringer det någon klocka? 🙂
Det här är min teori kring jobbiga personer som du faktiskt inte kan IRL-blocka. Du måste se till att vara den klokare parten av er två. Du måste strunta i allt tjafs, bråk, gnäll och negativiteter. Du får bli den starka, som trots motgångar skapar ett bra band mellan er. Den som bjuder på sig själv och försöker hjälpa relationen i stället för att stjälpa den.
Hur gör man det då?
Man övar. Övar. Övar. Och övar lite till. Både i tålamod och på att le om och om igen. Man ger av sig själv, trots att man inte tycker den andre kanske egentligen förtjänar det. Och sen ger man lite till. Man sätter gränser men inte onödigt hårda. Man hittar sin empati och lär sig förstå varför den jobbiga personen agerar som den gör. Och man finns där, även om man helst vill springa och gömma sig.
Och framförallt bidrar allt det till att… man bäddar för midnre konflikter i framtiden genom att inte hoppa på konflikttåget när den andra personen kör förbi i det och vill ha med dig ombord. Du står kvar på perrongen, med tålamod och leende i behåll och säger att ”jag vill inte åka tåg, jag vill hellre stanna här och prata om saken”.
Vad ger det mig i längden?
Du får en bättre arbetsdag, en skönare julhelg (särskilt om nån av de jobbiga tillhör släkten eller kanske partners släkt), en bättre grannsämja utan klagomål och ett härligare liv.
Vissa människor gör livet surt för andra. Men de som förlorar mest på det är mottagarna som låter sig påverkas, och blir irriterade. För oss andra som lugnt står kvar på perrongen medan konflikttåget åker förbi finns det inre ro. Inte alltid äkta inre ro. Men ibland kan fejkad inre ro vara bättre än totalt inre kaos.
Tänk på det nästa gång tåget med den jobbiga lokföraren tutar och ber dig kliva ombord, är du den starkare av er två som jobbar för framtiden eller åker du med på en galen tur landet runt?
[adsenseyu1]