Är du rädd för att hoppa – och hellre missar chansen än att få dissen i form av ett platt fall?

Svarar du ”ja” på min fråga ovan så är du en av alla de som jag tänker på. Och ni är många. Jag har själv varit en av er, men insåg att jag hellre ville gå över till andra sidan, den s.k. ”modiga” sidan – för det var ju där alla vinster kammades hem. Men det är aldrig lätt att gå över till den sidan. Det tar tid, ibland månader, ibland år. Det är en resa, inte ett beslut du bara fattar sisådär. När jag befann mig på den rädda osäkra sidan lät det såhär, kanske känner du igen dig i den här krönikan? ”Ensam är stark kallas det. Jag håller inte med. Jag känner mig tom i min ensamhet. Och skör. Lite som om jag skulle vara ett tunt tunt skelett som plötsligt förvandlas till stoff när någon rör vid det, du vet sånt där som bara händer i tecknade serier. Fast vid närmare eftertanke behövs det nog inte ens en rörelse för att jag ska ramla ihop… ett enda elakt ord, en diss eller bara ett enkelt ”nej” kan räcka. Jag vet att det är dumt att tänka såhär. Jag kommer bli ensam så mycket längre om jag stannar kvar i dessa tankebanor. Aldrig träffa den äkta kärleken. Men jag kan inte rå för det, för jag kan inte styra över mina tankar. Inte heller mina känslor. Och de slåss mot varandra, längtan efter kärleken i ena hörnet, rädslan för att bli övergiven i andra hörnet. Och ändå låter jag de fightas om och om igen. Så nu står jag där igen, på toppen av berget i min sköra skelettversion. Jag ser det lite så, varje gång jag träffar nån som jag får såna där oerhört starka känslor för, så att det nästan gör ont, då har jag hamnat vid foten av ett berg. Och för varje SMS, samtal och dejt så klättrar jag lite högre upp på berget. Till slut är jag på toppen – det är då jag är såld! Mina känslor har tagit över och jag är kär. Men livrädd. Jag känner mig fängslad. Fånge i sin egen kropp, kan man vara det? Ja, tydligen. Obehagligt. Läskigt. Ovisst. Minst sagt. Ända klättrar jag upp för det där jävla berget, om och om och om igen, för som sagt…. jag kan inte styra över mina känslor, det bara händer. Och när de väl tagit över min kropp som en ond demon då följer jag varje andetag som Han tar, Han med stor H. Han som fått mig att klättra, Han som fått mig att må piss men samtidigt som en gudinna och Han som gjort mig till fånge i min egen kropp helt utan att veta om det. Bara genom att finnas har han försatt mig i detta tillstånd. Och när jag väl är på toppen av berget, nära mål i vår dejtngrelation, det är då jag måste hoppa. Det är ju det som är hela syftet med just den här bergsklättringen. Men jag är ingen sån, vanligt bergsklättrare som alla andra singlar verkar vara, jag är en skör och känslomässigt kaotisk skelett-bergsklättrare fulladdad med osäkerhet, förvirring och inte minst förhoppning. Hoppa, eller… inte? Det är frågan! Förr har jag gjort det. Så många gånger. Sneglat ut över kanten, fått svindel och insett hur jäkla högt upp jag har klättrat, hur mycket jag nu har att förlora, men ändå blundat och vågat….vågat h o p p a ! ! För att med ens inse att det fanns ingen där som tog emot mig, och jag hade ingen plan B i fallskärmsversion. Platt fall! Hårt. Smärtsamt. Och fruktansvärt ensamt. ”Inte ännu en gång” tänker jag nu. Detta berg är högre än alla andra berg som jag och min skelettkropp nånsin bestigit. Den här ”Han” betyder så mycket mer än alla andra ”Han” jag träffat innan. Och på nåt sätt känns det som att det här är min sista chans. Det är nu eller aldrig. Så nu hopp…… ….men nej. Jag minns hur ont alla andra fall känts förut. Hur förnedrande det är att hoppa och aldrig bli fångad. Att tro att jag ska bli fångad men i stället mötas av ett hånflin. Den här gången står dock Han där ner. Jag ser Honom. Han ler. Han säger att Han ska fånga mig, bara jag tar mod till mig och hoppar. Men hur ska jag kunna lita på att just Han talar sanning? Alla andra har ju ljugit så många gånger förr. Så jag tvekar. Tänker efter. Väger för- och nackdelar. Velar. Analyserar. Grubblar. Han skriker ”hoppa nu då”, men jag hör inte. Det är för sent. Jag har vänt mig om och börjat gå nerför igen. Varför ska jag våga? Jag har aldrig vunnit förr, vilka är bevisen för att jag faktiskt kommer göra det denna gång? Hellre går jag säkert ner, till min sköra ensamhet igen, än slänger mig ut och blir till stoff. Jag orkar inte spela farligt längre, jag vill hellre play it safe, det är så mycket skönare just nu. Även om jag vet hur ont det gör när ångern tar över min kropp imorrn…. För om jag aldrig hoppar blir jag heller aldrig fångad, och Han kommer aldrig klättra upp för berget och rädda mig från ett fall. Sånt händer bara i fairytales och det här är det riktiga livet. Mitt liv dessutom….så nej, jag vill nog leva lite längre med hedern i behåll ändå.” (Foto: sxc.hu) [adsenseyu1]